I hela vinter har jag sökt skejtspår. De finaste hittade jag i Oslo då vi var där och rekognoserade inför VM 2011. Rena autostradan och helt fantastisk känsla att nästan ”flyga” fram på de lätta partierna där. Här i Sverige har möjligheterna för skejt tyvärr lyst med sin frånvaro på de flesta spårade längdarenor. Förutom på Idrefjäll, där man försöker hålla hög standard även på skejtspåren.  Jag säger försöker, för så fort pistmaskinen gått och det ligger ett läckert, krispigt manchesterspår där så fint brevid längdrälsen, så tror folk att det är till för att PROMENERA med KÄNGOR på. Det blir stora hål och ruggligt underlag, vilket medför att det blir mycket svåråkt. Varför måste man promenera i ett skidspår? Är det enkom för att man envist ska utnyttja allemansrätten? Idag hände det igen. Vi hade fått tips om att någon eldsjäl hade dragit finfina spår – faktisk en mil – på några åkrar i Skultuna. Fulla av tillförsikt åkte vi dit. Jodå, längdrälsen låg där så fint, och brevid skymtades ett skejtspår under alla hål efter kängor. INGEN hade kommit på att promenera där ute på åkern mitt i vintern om inte någon hade gjort spår. Det finns härliga promenadmöjligher överallt, men skidor och då i synnerhet skejtskidor, kan man bara använda i uppgjorda spår. Dessa spår görs ofta av frivilliga som lägger stor möda och energi för att några få skidentusiaster ska få ha denna lyx. Alla som vill är välkomna att vistas i skidspåren, men med skidorna på. Låt skidentusiasterna bli flera! I morgon ska jag åka tävling i Örebro, 15 km skejt. En dryg timme med fina spår. Lycklig blir jag!