Vid Hökberg Foto: Photomic

Upploppet på Vasagatan Foto: Photomic

 Åkte Skejtvasan för fjärde gången i fredags. Fantastiskt väder men kallt. – 15 grader vid starten i Oxberg. Det var bra trögt före för den som inte orkar trycka till i skäret. Och det gjorde ju inte jag.  Det gick sämre i år för mig än tidigare och min dotter slog mig ner i stövlarna tidsmässigt. Det är kanske något jag får acceptera. Jag är inte 30 längre även om jag tror det!  Jag hade tänkt att hon skulle få slita lite innan hon tog igen mig, men hon stack direkt. Jag hade inte en chans.

Redan i första backen kände jag som att någon slog mig i huvudet och höll mig tillbaka med blytyngder. Fick en smärtsam påminnelse om att det inte finns några genvägar och att gamla meriter är färskvara. Uppladdningen var inte den bästa. Mycket på jobbet och mindre fokus på träning och mat. Dessutom hade vi svårt att hitta skejtspår i Västerås denna säsong. Urdåligt. (Kommer inte på fler ursäkter just nu.)

Dottern däremot hade tränat på bra i fina skejtingspår i Stockholm, kolhydratladdat så in i norden och fått skidorna specialvallade hos Mattias Svahn i Mora. Oddsen var ju rätt klara för vem som skulle ta hem familjesegern.

Jag trodde dock att jag hade ett ess i skjortärmen; tekniken. Jag hade trots allt hållit på med skejt i 5 år och hon började så smått för två år sedan. Duktig på att åka inlines ja, men inte lika lätt med skidor under fötterna. Och på träning före jul hade jag minsann inga problem med att hålla täten. Men ack den goda fröken hade tränat stenhårt på tekniken också, så nu är det jag som hänger efter. Det värsta är att man tror man gör rätt – tills någon tar kort på en. Förbättringspotential? Ja, absolut, se bara själv.  Bilderna blev tagna i Vasaloppspåret, det ena vid Hökberg och det andra på Vasagatan på väg mot MÅLET i Mora. Mottaglig för goda råd och kommentarer? Absolut!