Då var Vasaloppsveckan över för detta år, en vecka som för oss och flera tusen andra är väldigt viktig och speciell. Vasaloppet räknas till den största av alla deltävlingarna i Visma Ski Classics och kanske kan betraktas lite som långloppens VM. Även Tjejvasan är en av de större och viktigare tävlingarna under våran säsong. Tävlingen får stort utrymme i media och uppmärksamheten omkring loppet är väldigt stor. Så därför infinner sig nu någon sorts tomhet såhär dagarna efter, man andas ut och låter kroppen få känna sig trött utan att kämpa emot det.

Teamet var på plats med alla åkare under Tjejvasan(Eva, Evelina, Maria och Emilia) och i Vasalopptet körde Evelina, Maria och Emilia.

Jag tar med mig en hel del blandade känslor från de två loppen jag körde. Tjejvasan var riktigt kul, min kropp kändes pigg och jag var väldigt sugen på att tävla och få ta revansch från förra årets Tjejvasa. Dagen var helt otrolig med snabba, fina och hårda spår, minusgrader och solsken, så det fanns inget att klaga på vad det gällde de yttre förutsättningarna. Jag kände mig pigg och stark under hela loppet och det var en underbar känsla att åka över mållinjen som tvåa. Allting fungerade bra hela vägen och att kunna följa sin plan och få maximal utdelning för den var så himla kul.

I söndags var det inte riktigt samma läge, jag kände mig väldigt pigg i den första backen men därefter blev det riktigt kämpigt. Jag fick pressa mig själv mentalt och fysiskt för att hänga i och följa den grupp jag åkte med över myrarna mot Smågan och Mångsbodarna. Men sedan lossnade det lite och jag kände mig piggare när vi fått lite vila ut från kontrollen i Mångsbodarna och jag hade också kunnat plocka några placeringar. I backarna upp mot Risberg gick det riktigt bra och jag såg Lina och Sara som då låg trea och fyra. Då fick jag nya krafter och nytt hopp om att denna dag ändå kunde bli riktigt bra så i Evertsberg låg jag trea och kände mig väldigt stark. Jag och Sara körde sedan tillsammans i fighten om tredjeplatsen och jag började känna att den fanns där och att jag hade ett bra grepp om den.

Men Vasaloppet är Vasaloppet, och det är 9 mil, inte 5 eller 6 mil som de andra loppen vi kört så här långt i Ski Classics. Och de där 3 milen extra gör att mycket kan hända och för min del så hände det som inte får hända, jag tog helt slut. Mellan kontrollen i Hökberg och Kontrollen i Eldris tappade jag kontakten med den grupp jag och Sara åkte i. Två gånger lyckades jag kämpa mig ikapp och täppa till luckan men den tredje gången jag tappade dem var det kört. Jag var så tömd på krafter och energi att jag började bli rädd för att inte komma i mål alls. Men det gjorde jag, som fyra, väldigt, väldigt besviken just då. Jag hade som målsättning innan loppet att hamna på pallen. Jag visste att det skulle bli tufft, men det kändes absolut möjligt om allt stämde och jag hade dagen. Men det gjorde det inte riktigt och jag hade inte min bästa dag, jag gav verkligen allt som fanns där och denna gång räckte det inte.

Så som sagt var, lite blandade upplevelser och känslor från de två loppen som nu får sjunka in innan det blir fokus mot nästa lopp i Visma Ski Classics, Birkebeinerennet i Norge!