En sprakande blandning av höstens alla färger, frisk och krispig fjälluft att fylla lungorna med. Vinden som sliter tag i kläderna på toppen av berget vi just tagit oss upp på, högst där uppe väntar belöningen, ett landskap med sjöar, några renar, fjäll, fjäll och ännu mera fjäll breder ut sig under oss. Jag kan inte bli mätt på det, bara älska det, jag försöker ta in allt samtidigt, tittar långt bort mot horisonten och är lycklig att jag får vara just här, just nu. Jag blir att tänka på Lalehs låttext ”ja, jag var där, hur underbart var inte det, jag var nära, jag var där, en stund på jorden”

De sista veckorna har varit ganska tuffa, både fysiskt och psykiskt har jag känt mig trött och sliten, det har varit mycket tävlingar, vasastafetten, alliansloppet, olav skoglunds minneslopp, umeå trail halvultra och förra helgen, Toughest. Tävlingarna har varit både långa och hårda, jag har inte riktigt lyssnat på kroppen och tränat på lite för hårt under veckorna mellan tävlandet istället för att återhämta mig. Därför kom helgens avbrott väldigt passande.

Jag och Claes har varit i Grövelsjön och bott på Storsätra Fjällhotel, ett pris jag vann på Rajden i vintras! Det är otroligt fina träningsmiljöer där, men denna gång var det inte det vi var ute efter. Istället lämnades rullskidor hemma för att få ett avbrott från träningen och bara få vara, göra det vi ville för dagen, njuta av den otroliga naturen och den himla goda maten!

De första dagarna var vi ute och vandrade, trots lite dåligt väder var det skönt att bara få gå utan plan, utan tid, stanna där vi ville, äta sitt lunchpaket på en fin plats och inte styras av klockan. När vi kom tillbaka varvades bad i ån med bad i den varma badtunnan och bastun innan det var middag. Helt otroligt god mat har vi fått viltbuffé, röding, ren och hjortfilé och torskrygg.

I lördags blev det ändå lite träning då vi sprang en vända upp på storvätteshågna, det var en väldigt fin tur och fint väder, nästan ingen blåst och jättefina fjäll och stigar att springa på, 5 timmar bara flög förbi och den där trötta och slitna känslan jag haft tidigare i kroppen var som bortblåst, avkopplingen, fjälluften, maten och att bara få vara och få göra det med Claes gjorde nog sitt till!

På grund av lite tidsbrist idag kommer här ett inlägg jag gjorde på min egen blogg för ett tag sedan, men som passar bra här också!

Det sägs att samhället just nu är inne i en hälsotrend, där vi intresserar och engagerar oss mycket i träning och kost för att leva ett hälsosammare liv. Det har blivit viktigt att träna och äta rätt och sociala medier översvämmas av bilder, tips och tricks om hur du uppnått eller kan uppnå detta. Visst är det bra att vi bryr oss om våran hälsa och att det är en trend som just nu vill få oss att göra det, för det är viktigt. Men någonstans kan jag tycka att det har hamnat lite snett.
Träningen ska underlättas och helst inte vara träning, då är den som bäst. Det söks efter träningsformer som ska ge resultat där du själv ska göra minsta möjliga ansträngning. Det ska gå fort, för tid det har vi inte. Det ska vara vara en massa utrustning för att underlätta, allt från speciella skor och kläder till träningsarmband, klockor, GPS:er, stegräknare, hastighetsmätare, näringsdrycker, proteinpuddingar och inte minst en bra hållare för mobiltelefonen och hörlurar för att kunna lyssna på musik. Kanske måste den också vara organiserad eller genomföras i grupp tillsammans med andra. Men allt det där verkar vara väldigt viktigt för att träningen ska bli av och efteråt, när träningen är genomförd, då ska man belönas för att man genomlidit den!
Det är här någonstans som jag tycker att det har blivit fel. Träning ses av många som något ont, en sorts straff som på alla möjliga sätt ska underlättas med speciella metoder eller speciell utrustning, för att sedan belönas med att äta eller göra något betydligt mer ohälsosamt.
Jag tror att det skulle vara annorlunda om man istället såg träningen i sig som belöningen. Unna dig själv tid att träna, se träning som ett sätt att belöna dig själv, inte något som ska belönas. Träningen kommer att belöna dig ändå med massa positiva effekter som att du blir friskare, starkare, uthålligare, piggare, mindre stressad och gladare. Ta till vara på det som ett träningspass kan ge, och uppskatta den stunden du är ute och tränar. Istället för att stänga ute omvärlden med hörlurar, lämna telefonen hemma och upplev det som händer runt omkring dig i just det ögonblick du befinner dig i. Så låt träningen och de upplevelser den ger få tala för sig själva och låt träning få vara belöning istället för något onödigt ont som på alla möjliga sätt ska underlättas för att ta sig igenom så smärtfritt som möjligt!

Sommaren går som vanligt väldigt fort, och vintern känns inte längre så långt bort som för bara några veckor sedan. De två senaste helgerna har vi i teamet kört två långa rullskidslopp, först Alliansloppet i Trollhättan och senast Olav Skoglunds Minneslöp mellan Kragerö och Gautefal i Norge. Två bra tävlingar som gav oss en försmak på vad som väntar inför vintern.

Jag åkte ned till Trollhättan med min klubb två dagar innan de andra i teamet för att tävla i en löptävling och två skaterace under Torsdagen och Fredagen, innan Lördagens Allianslopp. Löptävlingen gick helt okej, jag slutade tvåa bakom snabba Annika Löfström, så resultatet var såklart jättebra, men känslan i kroppen var lite sämre, jag tyckte att jag fick slita ordentligt och lättheten fanns inte riktigt där. Detsamma gällde under fredagens två korta sprintrace, kroppen kändes lite tung och motvillig, men det var bara och köra det som fanns vilket slutade med två fjärde platser. Så var det Lördag och dags för oss alla att tävla, 48km, en ganska flack bana med en stigning i start, som skulle tas två gånger till vid varje varvning, så mestadels stakning. Det blev en stor klunga med många åkare som hängde ihop långt in i tävlingen, men allteftersom blev det färre och färre. Jag lyckades hålla i fram till ca 7km återstod, när farten då höjdes ordentligt hade jag inte krafter att gå med, istället fick jag köra om en topp 8 placering de sista kilometerna, men gick i mål som 12:a. Evelina var inte nöjd med sitt lopp och kände att kroppen inte var med henne, Eva hade en bättre känsla och tyckte att hon hade orkat hålla i loppet ut och de blev 20:e och 21:a.

På Söndagen körde vi vidare mot Norge och Gautefall för en veckas läger innan det var dags för nästa tävling. Vi körde några bra träningsdagar med rullskidor på den kommande tävlingsbanan, löpning på fjället, ett fartpass med en hel del stakning uppför, styrketräning, mer fjällöpning och mer rullskidor. Det ska också nämnas att vi hann med att få en pallplats i skidskyttestafett under fredagen! Själv lyckades jag skjuta fullt i en av skjutningarna vilket jag är riktigt nöjd med, i övrigt får nog Claes ta åt sig den största delen av äran då han tog fram sina gamla skidskyttetakter och körde in laget på en andraplats!

Så var det då Lördag och dags för världens längsta rullskidslopp, 80 km, från Kragerö och kusten till Gautefal och fjällen, en riktigt tuff bana som till skillnad från Alliansloppet inte kan beskrivas som flack. En hel del uppför de två första milen, därefter böljande terräng, sedan uppför igen de sista två milen. Tyvärr var det bara jag och Evelina som kom till start från Teamet då Eva hade fått åka hem tidigare i veckan. I ett ganska tunt startfällt blev det snabbt utspritt bland oss tjejer och både jag och Evelina körde ensamma stora delar av loppet. Jag låg trea i loppet nästan hela vägen och det var inte min bästa dag, varje mil kändes lång och jag fick jobba väldigt hårt både fysiskt och mentalt för att avverka kilometerna. När det var två mil kvar fick jag kramp i både armar och bål, något jag aldrig upplevt förut, jag fattade inte riktigt vad som hände men insåg att det inte gick att röra sig framåt med stakning utan diagonal var det enda som fungerade, sen släppte det något och jag kunde åka på igen i några minuter innan det kom tillbaka igen, jag var tvungen att stanna försöka slappna av, andas, så gick det att åka några minuter till innan det återigen kom tillbaka. För första gången under en tävling blev jag osäker om jag ens skulle kunna ta mig i mål, jag menar verkligen att ens ta mig i mål, att fundera på att hålla avståndet till det framför så litet som möjligt var inte att tänka på jag behövde bara försöka jobba emot kroppens alla signaler och fortsätta åka, på något vis gick det och tillslut kunde jag åka över mållinjen, som jag aldrig tror har varit så efterlängtad. Evelina var ganska nöjd med sitt lopp men tyckte också att de sista milen var riktigt jobbiga, men hur som helst slutade vi på tredje och fjärde plats efter Justyna Kowalczyk och Seraina Boner.

Nu blir det några lugna dagar för min del här hemma i Umeå innan det drar igång med träning igen som vanligt i mitten av veckan!