Som jag nämnt i tidigare inlägg har sommarträningen hittills känts bra för mig. Jag har satt pers efter pers. Förra veckan var det Offerdalsmilen. Jag hade tränat mycket och kände mig trött när jag stod på starlinjen men tänkte att  jag bara skulle få till  ett bra pass. Men när startskottet gick så kändes det helt plötsligt mycket bättre och jag slutade 3:a på tiden 37.43 på en ganska kuperad mil. Så det är jag nöjd med. Jag trodde inte jag skulle gå under 38 min utan att deffa så det känns bra, det finns mer att ta av. Jag vet att det är väldigt länge kvar till säsong och att det inte behöver betyda något för skidåkningen i vinter hur jag springer på sommaren. Men det är skönt att känna att kroppen tar åt sig träningen och att jag utvecklas för varje pass och inte är i en nedbrytande fas hela tiden. Förra året hade jag tränat ungefär lika mycket/hårt inför Offerdalsmilen och vägde detsamma. Då sprang jag på över 41 min.. Jag tycker att det är lite intressant att det kan skilja så pass mycket på en tränad person och vad är det som gör det? För jag hade tränat bra förra året också. Är det så att när kroppen är i balans så presterar man som bäst och hur gör man för att vara kvar i peak perfomence och inte tippa över kanten..? Som pappa sa till mig ”träna hårt,vila hårt” ”Träna lätt, vila lätt” och det ligger något i det..  Igår var jag ute på en långlöptur i fjällen och efter den fick jag lite senknarr i utsidan av foten..Så himla typiskt att det skulle komma nu.. Hade tänkt springa st olav i veckan. Men nu får jag istället ha is i magen och köra alternativ träning, kommer  bli mycket skierg, bålstyrka och paddling närmsta dagarna så hoppas jag att det försvinner på några dagar.

/Evelina