Denna vecka tänkte jag dela med mig av hur en typisk träningsvecka ser ut för mig. Egentligen tränar jag inte upplåst på en vecka, 7 dagar, utan istället planerar jag min träning i 8 dagars cykler. 

Under väldigt lång tid planerade jag min träning veckovis, en vecka skulle innehålla ett visst antal timmar, ett visst antal styrkepass, ett visst antal intervallpass, ett visst antal vilodagar och ett visst antal impulspass. Egentligen är det inte så konstigt att träningen planeras veckovis då det mesta styrs av just en vecka på sju dagar, men ofta kände jag att dagarna inte räckte till. Att få in alla olika pass, med tillräcklig återhämtning emellan för att  kunna gör det med så bra kvalitet som möjligt, samtidigt som det skulle finnas plats för rena vilodagar och många timmar blev lite klurigt. Men som sagt var, så var det så jag planerade och det som hände var att det kunde bli väldigt långt mellan vilodagarna för att hinna få med alla timmar, intervaller, impulser och styrkepass.

Men så för kanske två år sedan kom jag på att min träning inte nödvändigtvis måste planeras i 7 dagars cykler från måndag till söndag, utan att en 8 dagars cykel skulle fungera bättre. Det som jag tycker är bra med detta sätt att planera är att det inte kräver särskilt mycket tid då jag i grunden har samma upplägg på dessa 8 dagar. Det blir också en bra kontinuitet i fartpass, styrkepass, distanspass och vilodagar. Jag känner inte heller samma stress över att samla ihop ett visst antal timmar per vecka, utan vet att det kommer att bli en naturlig variation i träningsvolymen beroende på vilka av de 8 dagarna som infaller under en vecka.

För att ni ska förstå lite bättre kommer här den cykel jag följer:

Dag 1

Fm: Stakning 2h, 20 impulser
Em: Styrketräning

Dag 2

Fm: Löpning intervaller(40-60min intervalltid) 2h
EM: Rullskidor klassiskt 2h

Dag 3

Fm: Stakning 3h
Em: Löpning 2h

Dag 4

Vila

Dag 5

Fm: Stavlöpning 2h, 20 impulser
Em: Styrketräning

Dag 6

Fm: Stakintervaller (40-75 min intervalltid)2h
Em: Rullskidor skate/cykel 2h

Dag 7

Fm: Löpning 3h
Em: Rullskidor klassiskt 2h

Dag 8

Vila

Egentligen är dag 1-4 lika i upplägg som dag 5-8. Det som skiljer är om jag kör impulserna i stakning eller i stavgång, om intervallerna körs på rullskidor eller löpning, och i vilken form jag kör distanspassen. Men tanken är att dag 1 och 5 ska innehålla impulser och styrketräning, dag 2 och 6 består av intervaller och ett lugnt pass, dag 3 och 7, är en ren distans dag med ett längre distanspass och dag 4 och 8 ska vara vilodagar.

Jag försöker att välja form på distanspassen utifrån vad intervallpassen genomfördes i för form, körde jag stakning på intervallerna väljer jag något som vilar överkroppen på eftermiddagen t.ex. löpning, cykel eller skate och körde jag tvärt om löpintervaller, väljer jag stakning på distanspasset för att i större grad anstränga överkroppen än benen.

Att träna i 8 dagars cykler på detta sätt gör att det naturligt blir 4 olika typer av veckor som man går runt på, sedan kommer vecka 5 att se ut som vecka 1 igen o.s.v. men nu var det ju inte veckor jag ville planera min träning efter. Men det jag ville komma till var att veckovis blir det en väldigt bra och naturlig variation även om jag inte planerar därefter. På detta sätt blir det aldrig längre eller kortare mellan de olika typerna av pass(styrkepass, impulspass, intervallpass, längre distanspass och vilodagar) än 3 dagar, vilket jag tycker gör att både kvaliteten och kontinuiteten kan bibehållas väldigt bra.

Detta sätt att planera och träna använder jag just under träningsperioden, under tävlingsperioden blir det väldigt annorlunda då man tar hänsyn till hur tävlingarna ligger och planerar utifrån dem istället!

Det blir en del nummerlappar man samlar på sig under en säsong, att bara låta dem ligga och ta plats i garderoben kändes tråkigt. 

Så istället ville jag göra något kul med dem och det fick bli ett överkast till sängen i vårat gästrum. Jag fick faktiskt väldigt mycket hjälp av mamma som har sytt ihop allt. Efter en del trassel hit och dit och lite svårigheter att sy en elastisk nummerlapp på ett styvt tyg blev det ändå klart tillslut och jag blev väldigt nöjd med nummerlappstäcket!

I fredags kom beslutet från FIS att begränsa stavlängden vid klassiska FIS tävlingar till 83% av åkarens längd, denna siffra ska gälla åkarens längd utan pjäxor och stavlängden ska mätas där remmen går ut ur handtaget, med detta i åtanke innebär det 85% av åkarens längd. Denna regel ska gälla alla FIS tävlingar vilket innebär att den kommer att beröra två av Ski Classics deltävlingar, nämligen Marcialonga och Vasaloppet.

Stakningen har kommit att bli en stor del av den klassiska skidåkningen, speciellt i långloppen. I princip samtliga herrar har stakat sig igenom alla deltävlingar i Ski Classics och i alla utom två deltävlingar stakade även större delen av damfältet. På senare år har även åkare i den traditionella världscupen valt att köra med blanka skidor, speciellt i klassisk sprint.

Att stakningen har kommit att dominera den klassiska skidåkningen har gjort att man har sett att den klassiska skidåkningen med fäste under skidan varit i ”fara” och för att den inte ska försvinna har man försökt tagit till åtgärder med tuffare banor med brantare backar. Men då det inte varit tillräckligt har man nu alltså valt att begränsa stavlängden i ett försök att hindra åkarna från att välja att staka sig igenom tävlingarna.

Som sagt var berör denna regel samtliga FIS tävlingar och i Visma Ski Classics är det Vasaloppet och Marcialonga som är berörda. Så under dessa två tävlingar kommer nog de flesta åkare få gå ned en hel del centimeter i stavlängd, för mig innebär det bara två centimeter men jag vet att det är de som får gå ned bra mycket mer.

Hur kommer då detta att påverka dessa två lopp? Jo jag är helt säker på att det inte kommer att påverka någonting alls, båda dessa lopp kommer utan tvekan att körs på blanka skidor med enbart stakning. Den tid du förlorar i stakningen på att gå ned i stavlängd är inte jämförbar med den tid du förlorar av att ha ett lager fäste som bromsar skidan.

Hur det kommer att påverka åkningen i de traditionella loppen vet jag inte, men jag tror att om en åkare anser att en bana skulle gå snabbare att staka än att åka med fäste så kommer denna begränsning i stavlängd inte vara avgörande för valet.

Så för det första har jag svårt att se varför FIS vill motarbeta utvecklingen med mera stakning inom den klassiska åkningen, idén med en skidtävling är att på snabbaste sätt ta sig från punkt A till punkt B. Skidor, stavar, valla, spår och teknik har under flera år utvecklats för att ge möjligheter att åka fortare. Men nu är det tydligen stopp med det, vilket känns både konstigt och tråkigt. För det andra är jag ganska säker på att denna regel inte kommer leda till någon förändring, så länge stakningen går fortast kommer det att vara det dominerande åk-sättet vare sig stavlängden är begränsad eller inte.

En sprakande blandning av höstens alla färger, frisk och krispig fjälluft att fylla lungorna med. Vinden som sliter tag i kläderna på toppen av berget vi just tagit oss upp på, högst där uppe väntar belöningen, ett landskap med sjöar, några renar, fjäll, fjäll och ännu mera fjäll breder ut sig under oss. Jag kan inte bli mätt på det, bara älska det, jag försöker ta in allt samtidigt, tittar långt bort mot horisonten och är lycklig att jag får vara just här, just nu. Jag blir att tänka på Lalehs låttext ”ja, jag var där, hur underbart var inte det, jag var nära, jag var där, en stund på jorden”

De sista veckorna har varit ganska tuffa, både fysiskt och psykiskt har jag känt mig trött och sliten, det har varit mycket tävlingar, vasastafetten, alliansloppet, olav skoglunds minneslopp, umeå trail halvultra och förra helgen, Toughest. Tävlingarna har varit både långa och hårda, jag har inte riktigt lyssnat på kroppen och tränat på lite för hårt under veckorna mellan tävlandet istället för att återhämta mig. Därför kom helgens avbrott väldigt passande.

Jag och Claes har varit i Grövelsjön och bott på Storsätra Fjällhotel, ett pris jag vann på Rajden i vintras! Det är otroligt fina träningsmiljöer där, men denna gång var det inte det vi var ute efter. Istället lämnades rullskidor hemma för att få ett avbrott från träningen och bara få vara, göra det vi ville för dagen, njuta av den otroliga naturen och den himla goda maten!

De första dagarna var vi ute och vandrade, trots lite dåligt väder var det skönt att bara få gå utan plan, utan tid, stanna där vi ville, äta sitt lunchpaket på en fin plats och inte styras av klockan. När vi kom tillbaka varvades bad i ån med bad i den varma badtunnan och bastun innan det var middag. Helt otroligt god mat har vi fått viltbuffé, röding, ren och hjortfilé och torskrygg.

I lördags blev det ändå lite träning då vi sprang en vända upp på storvätteshågna, det var en väldigt fin tur och fint väder, nästan ingen blåst och jättefina fjäll och stigar att springa på, 5 timmar bara flög förbi och den där trötta och slitna känslan jag haft tidigare i kroppen var som bortblåst, avkopplingen, fjälluften, maten och att bara få vara och få göra det med Claes gjorde nog sitt till!

På grund av lite tidsbrist idag kommer här ett inlägg jag gjorde på min egen blogg för ett tag sedan, men som passar bra här också!

Det sägs att samhället just nu är inne i en hälsotrend, där vi intresserar och engagerar oss mycket i träning och kost för att leva ett hälsosammare liv. Det har blivit viktigt att träna och äta rätt och sociala medier översvämmas av bilder, tips och tricks om hur du uppnått eller kan uppnå detta. Visst är det bra att vi bryr oss om våran hälsa och att det är en trend som just nu vill få oss att göra det, för det är viktigt. Men någonstans kan jag tycka att det har hamnat lite snett.
Träningen ska underlättas och helst inte vara träning, då är den som bäst. Det söks efter träningsformer som ska ge resultat där du själv ska göra minsta möjliga ansträngning. Det ska gå fort, för tid det har vi inte. Det ska vara vara en massa utrustning för att underlätta, allt från speciella skor och kläder till träningsarmband, klockor, GPS:er, stegräknare, hastighetsmätare, näringsdrycker, proteinpuddingar och inte minst en bra hållare för mobiltelefonen och hörlurar för att kunna lyssna på musik. Kanske måste den också vara organiserad eller genomföras i grupp tillsammans med andra. Men allt det där verkar vara väldigt viktigt för att träningen ska bli av och efteråt, när träningen är genomförd, då ska man belönas för att man genomlidit den!
Det är här någonstans som jag tycker att det har blivit fel. Träning ses av många som något ont, en sorts straff som på alla möjliga sätt ska underlättas med speciella metoder eller speciell utrustning, för att sedan belönas med att äta eller göra något betydligt mer ohälsosamt.
Jag tror att det skulle vara annorlunda om man istället såg träningen i sig som belöningen. Unna dig själv tid att träna, se träning som ett sätt att belöna dig själv, inte något som ska belönas. Träningen kommer att belöna dig ändå med massa positiva effekter som att du blir friskare, starkare, uthålligare, piggare, mindre stressad och gladare. Ta till vara på det som ett träningspass kan ge, och uppskatta den stunden du är ute och tränar. Istället för att stänga ute omvärlden med hörlurar, lämna telefonen hemma och upplev det som händer runt omkring dig i just det ögonblick du befinner dig i. Så låt träningen och de upplevelser den ger få tala för sig själva och låt träning få vara belöning istället för något onödigt ont som på alla möjliga sätt ska underlättas för att ta sig igenom så smärtfritt som möjligt!

Sommaren går som vanligt väldigt fort, och vintern känns inte längre så långt bort som för bara några veckor sedan. De två senaste helgerna har vi i teamet kört två långa rullskidslopp, först Alliansloppet i Trollhättan och senast Olav Skoglunds Minneslöp mellan Kragerö och Gautefal i Norge. Två bra tävlingar som gav oss en försmak på vad som väntar inför vintern.

Jag åkte ned till Trollhättan med min klubb två dagar innan de andra i teamet för att tävla i en löptävling och två skaterace under Torsdagen och Fredagen, innan Lördagens Allianslopp. Löptävlingen gick helt okej, jag slutade tvåa bakom snabba Annika Löfström, så resultatet var såklart jättebra, men känslan i kroppen var lite sämre, jag tyckte att jag fick slita ordentligt och lättheten fanns inte riktigt där. Detsamma gällde under fredagens två korta sprintrace, kroppen kändes lite tung och motvillig, men det var bara och köra det som fanns vilket slutade med två fjärde platser. Så var det Lördag och dags för oss alla att tävla, 48km, en ganska flack bana med en stigning i start, som skulle tas två gånger till vid varje varvning, så mestadels stakning. Det blev en stor klunga med många åkare som hängde ihop långt in i tävlingen, men allteftersom blev det färre och färre. Jag lyckades hålla i fram till ca 7km återstod, när farten då höjdes ordentligt hade jag inte krafter att gå med, istället fick jag köra om en topp 8 placering de sista kilometerna, men gick i mål som 12:a. Evelina var inte nöjd med sitt lopp och kände att kroppen inte var med henne, Eva hade en bättre känsla och tyckte att hon hade orkat hålla i loppet ut och de blev 20:e och 21:a.

På Söndagen körde vi vidare mot Norge och Gautefall för en veckas läger innan det var dags för nästa tävling. Vi körde några bra träningsdagar med rullskidor på den kommande tävlingsbanan, löpning på fjället, ett fartpass med en hel del stakning uppför, styrketräning, mer fjällöpning och mer rullskidor. Det ska också nämnas att vi hann med att få en pallplats i skidskyttestafett under fredagen! Själv lyckades jag skjuta fullt i en av skjutningarna vilket jag är riktigt nöjd med, i övrigt får nog Claes ta åt sig den största delen av äran då han tog fram sina gamla skidskyttetakter och körde in laget på en andraplats!

Så var det då Lördag och dags för världens längsta rullskidslopp, 80 km, från Kragerö och kusten till Gautefal och fjällen, en riktigt tuff bana som till skillnad från Alliansloppet inte kan beskrivas som flack. En hel del uppför de två första milen, därefter böljande terräng, sedan uppför igen de sista två milen. Tyvärr var det bara jag och Evelina som kom till start från Teamet då Eva hade fått åka hem tidigare i veckan. I ett ganska tunt startfällt blev det snabbt utspritt bland oss tjejer och både jag och Evelina körde ensamma stora delar av loppet. Jag låg trea i loppet nästan hela vägen och det var inte min bästa dag, varje mil kändes lång och jag fick jobba väldigt hårt både fysiskt och mentalt för att avverka kilometerna. När det var två mil kvar fick jag kramp i både armar och bål, något jag aldrig upplevt förut, jag fattade inte riktigt vad som hände men insåg att det inte gick att röra sig framåt med stakning utan diagonal var det enda som fungerade, sen släppte det något och jag kunde åka på igen i några minuter innan det kom tillbaka igen, jag var tvungen att stanna försöka slappna av, andas, så gick det att åka några minuter till innan det återigen kom tillbaka. För första gången under en tävling blev jag osäker om jag ens skulle kunna ta mig i mål, jag menar verkligen att ens ta mig i mål, att fundera på att hålla avståndet till det framför så litet som möjligt var inte att tänka på jag behövde bara försöka jobba emot kroppens alla signaler och fortsätta åka, på något vis gick det och tillslut kunde jag åka över mållinjen, som jag aldrig tror har varit så efterlängtad. Evelina var ganska nöjd med sitt lopp men tyckte också att de sista milen var riktigt jobbiga, men hur som helst slutade vi på tredje och fjärde plats efter Justyna Kowalczyk och Seraina Boner.

Nu blir det några lugna dagar för min del här hemma i Umeå innan det drar igång med träning igen som vanligt i mitten av veckan!

Nu på Torsdag den 26 maj släpps nästa års program för Ski Classics. Rykterna är många och det talas om fler tävlingar och nya tävlingar, men än så länge vet vi inget säkert, det är bara att vänta och se vad det blir. Men innan det kommer ut tänkte jag passa på att lite kort summera den gångna säsongen!

Det hela började med tävlingar i Livigno, ett nytt ställe för mig(vilket i och för sig alla platser och tävlingar utom Vasaloppet var för mig denna vinter) men inte för resten av gänget. P.g.a. lite snöfattiga förhållanden blev det två korta race på en snösträng i dalen, dock med en rejäl backe mitt på den 6 km långa banan, stakning eller inte, funderingar fram och tillbaka, tillslut blev beslutet stakning. Resultaten blev okej, inte mer, en godkänd första tävling, men med förhoppningar om bättre resultat framöver lämnade vi Livigno och tog lite julledigt.

I början av Januari var det dags igen, denna gång bar det av till Jizerska, fortfarande dåligt med snö, men det hindrade inte arrangörerna. 15 varv på en ca 3,5 km lång slinga, tuff bana och svåra förhållanden, stakning eller inte? Det blir stakning igen, arrangören bestämmer också att plocka av varvade åkare… Inte så populärt beslut! För mig gick loppet bra,  jag tog över den rosa ungdomsledartröjan i Tuvas frånvaro och konstaterade att detta var det jobbigaste skidlopp jag kört mentalt, men också fysiskt kanske. Solfrid var mindre nöjd och blev tillsammans med alla utom 7 tjejer plockade av banan för varvningsregeln.

En helgs återhämtning innan vi åkte nedåt Alperna igen för fyra tävlingar på rad, något jag inte riktigt visste hur jag skulle fixa, långlopp varje helg i en månad, det lät tufft, och nu i efterhand kan jag konstatera att det var det! trots att det bara blev tre för mig då jag blev sjuk inför det sista i Toblach. Men dessförinnan hann vi med La Diagonella, loppet med de absolut finaste omgivningarna, helt otroligt vackert med alla berg! Det körde bara jag och det gick helt okej då krafterna kom tillbaka på slutet och jag kunde åka upp mig till en 7:e plats. Fort från Schweiz till Seefeld i Österrike där vi bodde under dessa fyra veckor! Kan nog inte finnas en bättre plats att bo på. Så otroligt vackert igen, fantastiska spår och finaste hotellet med spa och riktigt bra mat! Så efter en vecka med återhämtning i Seefeld bar det av mot Italien igen, Marcialonga var det nu som väntade. 7 mil på konstsnö, inga snögudar som var med oss denna vinter inte, men orginalbanan var det som kördes, jag gjorde mitt bästa resultat för säsongen och slutade 5:a efter att ha fått spurtstryk i sista backen av Sara, Solfrid var hemma och laddade inför nästa helg.

Som sagt var, ingen tur med snön, König Ludwig Lauf blir därför ersatt av ett lopp i Seefeld(Kaiser Maximilian Lauf)p.g.a. snöbrist. Ett helt annan lopp med helt andra förutsättningar. Kaiser Maximilian Lauf blir loppet med den i särklass tuffaste bana jag tävlat på och dessutom ska den köras tre varv. Denna gång åker både jag och Solfrid med fäste, men svåra förhållanden gör att Solfrids skidor inte alls fungerar och hon får lov att bryta, jag åker igenom med ett okej resultat och ligger sedan utslagen på golvet i hotellrummet någon timme. Och det blir den sista tävlingen nere i Europa då jag som sagt blir sjuk och får lov att avstå tävlingen i Toblach.

Hem till Norden igen för de tre avslutande tävlingarna, Vasaloppet, Birkebeinerennet och Årefjällsloppet. Teamet får förstärkning av Evelina som kör med oss alla de tre sista tävlingarna. Solfrid som också blev sjuk efter tävlingen i Seefeld kommer inte tillbaka från sjukdomen på resten av säsongen tyvärr.

Vasaloppet går bättre än förväntat efter en hemsk tjejvasa, Evelina gör en stark långlopps debut och får blodad tand och kör även bra på Birkebeinerrennet, där jag mer får ägna mig åt att checka in banan till kommande år då kroppen känns helt slut och kraftlös. Så var det då dags för avslutningen i Åre, efter att ha insett på Birken att jag inte lyckas åka tillräckligt fort diagonalt bestämmer jag mig för att staka och får med Evelina på det också. Kroppen verkade vakna ur sitt kraft och livlösa tillstånd och jag var riktigt nöjd med avslutningen på denna säsong med en 8:e plats i tävlingen och en seger i ungdomscupen åkte jag från Åre till Umeå för en efterlängtad viloperiod!

Det blev en ganska lång summering av säsongen så jag tar och spar på framåtblickandet till en annan gång och nöjer mig med bakåtblickandet!

Förra veckan skrev jag om hur uppladdningen inför en tävling såg ut, vad det gällde kost och träning. Denna gång tänkte jag skriva om material, taktik och mentala förberedelser. Vad som är viktigt att komma ihåg är att förberedelserna och uppladdningen som görs sista veckan innan tävlingen är en sista finjustering, det största arbetet på såväl material, träning, kost och psykologiska färdigheter görs från maj månad till tävlingssäsongens början i December. Med andra ord går det inte att köra ett pass stakning, lägga på ett pulver på skidan eller vräka i sig kolhydrater dagen innan tävlingen och hoppas på stordåd. Utan istället handlar det om att ha en långsiktig plan redan på våren över hur man ska optimera de olika delarna som är med och avgör prestationen, för att sedan kunna göra det lilla extra precis innan tävlingen.

Skidorna är väldigt viktiga och ibland helt avgörande för resultatet på en tävling, konkurrensen är så pass jämn och hård att ingen kan vinna på ett par dåliga skidor. De flesta lopp i år har körts på blanka skidor, alltså ingen fästvalla, men senast i helgen som var gick alla utom Britta med fästvalla, så det ser lite olika ut vilken typ av bana det är huruvida skidorna endast vallas med glid eller om de även vallas med fäste. Det som görs nu mellan tävlingen i Söndags fram till tävlingen i Toblach på Lördag är att de skidor som vallades upp för Söndagens tävling rengörs från valla och läggs igen med ett och samma grundparafin. Det är viktigt att alla tävlingsskidor nu har rengjorts och vallats in med samma valla, för nästa steg är att ”nolla” skidorna. Nollningen av skidorna görs på tävlingsbanan för att se vilka skidor som glider bäst på den snö vi ska tävla på. Jag brukar då välja ut de två par som glider bäst, och de två paren är de som Claes, våran vallare, jobbar vidare med fram till tävlingen. Nollningen av skidorna gör jag dagen innan tävlingen, ibland kan det vara helt olika väder och snöförhållanden dagen innan och då kan det vara svårt att nolla skidorna, men för det mesta så brukar det vara någorlunda lika dagen innan.

Så efter att två par skidor valts ut och Claes har testat fram vilka vallor som går bäst, genom att valla upp flera olika par testskidor och köra glidtester, läggs de vallor som gått bäst i glidtestet på tävlingsskidorna! Så här långt förbereds skidorna dagen innan tävling. På morgonen borstas pulvret från skidorna och så dras en struktur som också testats fram. Eventuellt läggs det också någon topping som kloss eller vätska beroende på banans längd och om det visat sig ge bättre resultat i glidtest. När allt detta har gjorts testar jag mina två par skidor för att se vilka som går bäst, väljer de par som känns bäst och får de sedan till starten!

Vad det gäller vallningen gör jag själv ingenting utan allt ansvar och allt arbete görs av Claes, det enda jag gör är att testa mina skidor och välja ut de par jag tycker går bäst, därefter fixar Claes resten. Däremot är jag själv mer involverad i de taktiska och mentala förberedelserna. Även om jag här också har mycket hjälp av Claes och av Solfrid.

De taktiska förberedelserna består i att åka igenom banan eller delar av banan, för att se hur olika partier ser ut och vara förberedd på dem på tävlingen. Det kan t.ex. vara hur man ska ta en svår kurva, känna igen en viss backe, vart det kan vara bra att ha en bra position, om det är trångt någonstans, hur det ser ut in mot målet och veta hur man vill åka(vilket spår, vilken position) ifall det blir spurt. Beroende på sina starka och svaga sidor lägger man upp en plan för hur loppet ska genomföras. Det är lite speciellt med långlopp då det är masstart och därmed styrs ens egen åkning och taktik mycket utifrån hur de andra åker då det är en stor fördel att gå i rygg på någon annan.

De mentala förberedelserna ser nog väldigt olika ut för alla. Vissa börjar fokusera väldigt tidigt inför ett lopp och går in mycket i sig själva och sin ”värld” för att vara fokuserade och förberedda medans andra är väldigt avslappnade och gärna pratar och skojar med andra runt omkring sig. Det gäller nog att hitta något som man själv trivs med och som fungerar bra för en själv. Jag tycker inte om att gå i flera dagar och fokusera och ladda inför ett lopp. Som det har varit nu med ett lopp varje helg i fyra helger i rad, är det skönt och viktigt för mig att under måndag till fredag få släppa tävlingsfokus helt och bara vara i nuet, inte fundera på hur jag ska lägga upp nästa tävling, utan istället försöka att njuta av att få vara här nere i Alperna och göra det jag tycker allra mest om. Men från och med fredagen då vi är på plats för tävlingen och börjar testa skidor och banan är det mer fokus på tävlingen och på att göra bra förberedelser. Men även då försöker jag att vara i nuet, att göra det jag gör just då så bra som möjligt. Testar jag skidor är allt fokus på att göra det bra och hitta det bästa paret, åker jag banan så tänker jag på hur jag ska göra på olika partier under tävlingen o.s.v. inte på om det blir god mat på kvällen eller om jag ska åka med pannband eller mössa.

På kvällen innan jag somnar går jag alltid igenom banan och hur jag vill köra loppet. Sen går jag igenom hur morgonen ser ut, när jag ska gå upp, äta frukost, testa skidor och värma upp så att jag har en tävlingsplan. Därefter är det bara att sova och vänta på att äntligen få starta!