Nog visste jag att både Marcialonga och König var två av loppen i cupen som skulle passa mig bra vilket också har inneburit att jag har haft höga förväntningar på mig själv de senaste två helgerna och också varit både laddad och nervös.
När starten gick 8.45 kände nog kroppen bara äntligen! Adrenalinet rusade genom kroppen. Det är nämligen alltid en lika skön känsla att få dra iväg när startskottet går och alla bylsiga överdragskläder är avtagna och det enda som finns kvar är en tight tävlingsdräkt mot kroppen. Det sitter dessutom ett par snabba skidor under fötterna istället för ett par tunga och sega uppvärmningsskidor och allt känns därför hundra gånger lättare än vad det gjorde på uppvärmningen.
Jag hade en plan för dagen och det var att vara offensiv. Redan från start fick jag rusa av mig både lite adrenalin och energi för att sedan lägga mig i klungan och försöka att spara lite energi. Tankarna som kom i huvudet var hela tiden att jag bara ville köra, Britta sa åt mig att lugna mig ”vänta tills backen Lina”. Okey tänkte jag. Det värsta var att det började snöa innan vi kom till backen, ”oh nej tänkte jag, det här kommer att förstöra hela vår plan med att gå från i backen”. Men snön stoppade oss inte, jag försökte ligga så mycket bakom skotern som möjligt för att få uppåkt snö, spåren var ingen ide att ligga i då det låg ett lager med snö där som gick alldeles för tungt att dra i. Jag började öka lite i backen innan den stora backen, kroppen kändes fortfarande bra, Britta sa till mig att vi hade lucka, perfekt tänkte jag!
Ännu mer snö, det kräksnöade när vi kom till den längsta och brantaste backen på banan, jag låg tätt på Brittas skidor hela vägen upp men var tvungen att släppa när det började gå utför. Jag försökte att inte tänka negativt, vara här och nu i loppet som Britta har lärt mig att jag ska tänka. Britta fick lucka, jag kämpade på, började titta bakom mig och såg tre jagande tjejer. Dom ska inte få mig gratis tänkte jag, kämpade på, försökte tänka på tekniken, försökte hitta skoterns och Brittas spår för att det skulle gå lättare.
När Laila, Katerina och Seraina kom ikapp mig hade jag en klar och tydlig plan med att endast ligga längst bak i gruppen och inte hjälpa till för att ta in på Britta. Jag låg och övervakade min position och försökte spara energi, började ställa in mig på spurt redan nu mentalt.
Killarna kom ikapp och det blev stökigt, Laila satte upp farten och hängde på ryggarna framför, fartökningen märktes markant men armarna svarade ändå bra. Både Laila och Katerina fick någon meter då Seraina släppte och jag låg bakom henne men jag la in en stöt och kom i kapp dem igen. NU, nu kan ingenting stoppa mig från den där pallen tänkte jag.
Smutna gjorde ett fint dragjobb de sista 6 kilometrarna, mina skidor gled jätte fint bakom och jag kunde verkligen ligga och ladda inför spurten. ca 1,5km innan mål stod Mattias (vår vallare) och skrek ”var smart Lina, var smart”. Jag visste precis vad han menade, nämligen, ligg kvar där fram tills spurten och sen tar du dom.
Jag hade koll på att Solfrid åkte starkt bakom oss, började fundera på om hon skulle hinna upp oss. Släppte tanken snabbt och fortsatte fokusera på spurten. Jag ville vara först in på upploppet. Jag var först in på upploppet, yes! Spurta för allt du är värd nu tänkte jag bara. Jag spurtade för allt jag var värd, jag fällde fram min fot, men Smutnas for var längre fram en min. Där och då kände jag mig ändå nöjd, jag var på pallen, det var dagens mål! Och vi hade en seger i teamet, jag hade varit delaktig i den. Fantastiskt!
Förutom två tjejer från teamet på pallen vill jag också lyfta fram Solfrids 5:e plats och prestation igår. Det var även hennes bästa placering i dessa sammanhang (likasom för mig och Britta) och hon gjorde ett väldigt fint lopp och kom minst sagt starkt på slutet som nästan tog även henne upp på pallen. Nina slutade på en 11:e plats som jag vet att hon inte är helt nöjd med men långlopparen från Luleå är en stark tjej som kommer att visa vad hon går för när det blir 9 långa mil på Vasan, var så säkra!
Avslutar med denna bild som Ole Jörgen tog efter målgång igår som visar hela teamets glädje.
Tack för alla gratulationer som ni har gett oss i teamet, vi blir såklart jätte glada när ni hör av er där ute!
Lina
