Idag fick jag sällskap av några träningskompisar och åkte ett riktigt långpass i Luleå. Efter Vasaloppet har jag faktiskt inte tränat något pass som varit längre än två timmar men idag stoppades klockan efter 3:40. Det är verkligen inte ofta som jag tränar så här långa pass, men med fint väder och bra sällskap går tiden fort.

Säsongen som var gick inte enligt mina förväntningar. Det är lätt att vara efterklok när jag vid en tillbakablick inser att det redan var under sommaren som det började gå åt fel håll. Några slag högre puls än normalt är inte så konstigt om man tränar hårt och har det lite stressigt med jobb och andra krav i livet. Att vara lite sliten under grundträningsperioden är också normalt. Den höga pulsen blev dock under hösten istället extremt låg, vilket hade kunnat tolkas som ett tecken på att jag blivit bättre tränad, då jag faktiskt hade tränat väldigt mycket. Istället var det totalbelastningen som var alldeles för hög. Det ledde till sömnproblem och en kropp som varken fysiskt eller mentalt var med på noterna, vilket givetvis inte var en god förutsättning för att prestera bra. Efter Vasaloppet bestämde jag mig därför för att inte tävla mer och låta kroppen få den vila och återhämtning som krävdes för att komma tillbaka i bra slag igen.

Bortsett från två motionslopp tränade jag under två månader bara relativt lätta pass på omkring en timme. Inga härliga toppturer i fjällen och inga långpass på skaren. En välbehövlig viloperiod som jag tidigare underskattat värdet av.

Nu är äntligen kroppen pigg igen, svarar bra på träning och återhämtar sig bra efter hårda pass. Det är en härlig känsla som jag hoppas behålla och genom att jag nu gör mindre av allt utom att äta och vila så ska det nog gå bra. Nu väntar en vilosöndag med hembakad morsdagstårta.

/Nina