Musklerna värker, tankarna är tomma, hjärtat slår fort, blicken börjar bli suddig ändå samlar du ihop dig och pressar dina gränser och du väljer att göra det gång på gång föra att du älskar det och är en tävlingsmänniska långt in i benmärgen och du ger aldrig upp.

I dag var det dags för tävling igen för fjärde helgen i rad. Denna gång var det en  trail halvultra som skulle avverkas.

30 km relativt svår och tung terräng. Myr varvades med smal stig, steniga partier, sand och grusväg. Till en början gick det lätt och kroppen kändes bra men dem sista 10 km var jobbiga. Kanske satt förra helgens rullskidslopp i ändå. Det var inte mycket att göra åt det utan bara att bita ihop och springa i mål så fort som det bara gick. Tiden blev inte den bästa men det räckte till seger samt att det blev väldigt bra träning.

På kvällen cyklade jag och Claes ut till starten där vi lämnat bilen i morse. Det var då jag började fundera på vad som gör att man vill utsätta sig själv för tuffa och hårda tävlingar. Som jag skrev i inledningen skriker kroppen åt dig att stanna men nånting får en att fortsätta och till och med gilla den känslan. Jag kom inte riktigt på vad det var som får en att vilja uppleva tävlingssmärtan gång på gång, kanske har man det naturligt eller så har man lärt sig att tycka om det. Hur som helst vet jag att jag inte behöver vänta länge för att få uppleva det igen för nästa lördag är det dags för Thoughest som är en hinderbane tävling, det kommer att bli kul och spännande att se vad det är för hinder. Nu blir det soffläge och Elementary.