“Mamma Mia” som damen sa som vi hyrde boende av innan vi lämnade Italien går. Marcialonga var ett lopp med många känslor, när starten hade gått och vi hade börjat tagit lite höjd och åkt i ca 5km hade jag sån blodsmak i munnen och syra i benen, kroppen ville inte samarbeta eller rättare sagt så var den nog i chock eftersom det var längesedan den fick uppleva en tävling. Eftersom det hade snöat lite på natten så gick det himla tungt i början, Solfrid kom i kapp mig och jag försökte hänga på men jag orkade inte, jag blev passerad av många män men alla åkte för fort för att jag skulle orka ta någons rygg. Jag åkte i min egna fart i ca 15 km men sen kände jag att kroppen började komma tillbaka och ville samarbeta lite bättre. Jag kom tillslut i kapp Solfrids klunga efter lite gnetande och vi kunde hjälpas åt resten av loppet. Jag upplevde att det gick ganska fort mentalt att åka sju mil, självklart hade jag mina svackor under loppet, jag hade det främst jobbigt och svårt att orka uppför. Men jag är så himla glad att jag bestämde mig att genomföra loppet, de gav verkligen mersmak! Igår förflyttade vi oss till Östrerrike och Seefeld och idag har vi varit ute på första träningsturen. Det är ett av de finaste skidställen som jag har varit, det är verkligen fantastiskt! Jag är så glad att jag är frisk och få hänga med teamet här nere och träna mig tillbaka till gammal god form.

På återhörande,

Lina

En ny säsong av programmet ”Så mycket bättre” är ju tillbaka. Jag gillar programmet, gillar att höra historierna bakom artisterna, hur allt började och vad musiken och låtarna har betytt. Gillar även när de andra artisterna för göra om låtarna, ibland blir det bra och ibland dåligt, men mest bra. I alla fall är det ett bra lördagskvällsprogram när man har varit ute en hel dag i det gråa och tränat.

Ryggen är ”Så mycket bättre” och nu tränar jag på nästan som vanligt, med nästan menar jag att det enda som jag fortfarande tar det lite försiktigt med är stakningen och styrkan. Men bråsterken står kvar och den är min räddning! När jag körde på den sist kunde jag köra 10min längre och på högre belastning, så det ger resultat…

Dagens a3+ intervaller gick ”Så mycket bättre” än fredagens pass. Idag körde jag löpning i backe, det finns en grusväg som går bredvid Mördarbacken vid Lugnet där jag sprang, startade vid stadion och tog mig längst upp till hopppackarna på 4min och körde 4st sådana. Innan jag sprang ut i morse var jag lite nervös i magen, det krävs så mycket av en själv för att just dessa pass ska bli bra. Det går inte att ligga på en ”bekväm” fart utan man måste hela tiden pressa och puscha sig själv. Det krävs också att kroppen är relativt pigg så att syran inte hindrar pulsen att hela tiden öka. Och idag var en sån dag när jag verkligen kunde pressa upp pulsen utan att bli jätte stum. När jag kom hem från passet låg jag på hallmattan en bra stund innan jag tog mig in i duschen för det ska tilläggas att man blir ofta så sur i muskulaturen av dessa pass att magen vänder sig och illamåendet står en upp i halsen.

Till sist vill ja säga att det går ”Så mycket bättre” att motivera sig att göra det sista jobbet innan säsongen drar i gång än vad jag trodde att det skulle göra.

Hoppas att ni alla har haft en bra helg!

Lina