Kategoriarkiv: LINA

Lina Korsgren – teamåkare

Jakten på snön!

I fredagagskväll hoppades vi på att det skulle frysa på över natten så vi kunde stiga upp morgonen där efter och inleda jakten på snön i Ullådalen.

Som tur var blev det nattkallt och solen sken när vi vaknade upp på lördagen. Det var lite dåligt med snö i början och det blev att gå med skidorna på myren varvat med snöfläckar.

Ganska snabbt kom vi ändå till snön och det var bara att börja klättra uppför för att komma upp till Mullfjällets topp. Brant och varmt var det!

Tillslut kom vi upp på toppen och det var helt fantastisk skare uppe på fjället!!!

Sedan åkte vi ner i Forsaskalet, en av de bästa platserna på jorden enligt mig.

Tänka sig att vi kunde åka skidor den 30e maj, otroligt! Det finns verkligen fortfarande gott om snö längst uppe på fjället, kruxet längre fram är ju bara att ta sig till snön då det smälter mer och mer nere i dalen. Kanske var det ändå sista skidpasset? För mig är det en förmån såhär på våren att få blanda både barmarkspass med skidåkning. En förmån som jag verkligen uppskattar och njuter av!

Lina

Less på snö?

Lämna ett svar

I södra Sverige ser jag på socialamedier att det är gröna gräsmattor, träden och växter blommar och människor tränar i shorts och t-shirt. När man bor norrut som jag kan man inte vara less på snön såhär års utan istället se till att njuta av den.

Det började redan igår med att se det positiva när vi vaknade på Idre Fjäll och det var alldeles vitt ute och tre timmars långpass stod på planen. Allt går att genomföra (bara det inte blir för kallt och risken att man ska bli sjuk är för stor). Men vi klarade oss igenom både rullskidor och löpning med snöfall utan större problem, som sagt, det handlar oftast mycket om inställningen!

Bilder från gårdagens träningspass, foto:SkiProAm

Idag har jag haft en skön vilodag men jag kunde inte låta bli att njuta av den fina kvällen genom att ta topptursutrustningen och knata upp mot fjället tillsammans med Ann för att ta kvällsfikat utomhus. Visst kan jag sakna värmen då och då men de är också fantastiskt att kunna förlänga vintersäsongen när det faktiskt är skidor som jag älskar! Nedan ser ni den plats jag ibland gillar mest av allt, blåhimmel och vita fjäll.

Hoppas ni får en fortsatt fin vecka!

Lina

Längtar ihjäl mig!

Lämna ett svar

En månad med en ostrukturerad vardag har passerat. Ingen klocka som har ringt, inget träningsprogram att följa, inga hinder att äta chips och dipp oavsett dag och ingen stress att behålla formen eller jaga den för den delen heller. April – varje skidåkares ”semestermånad”.

Maj är här men jag är fortfarande inte i den efterlängtade rutinen ännu. Men jag längtar just nu ihjäl mig efter att bara få komma igång med träningen och strukturen igen.

När jag gick i mål på Årefjällsloppet släppte jag bara allt, säsongen hade varit lång och jag orkade inte tänka mer på skidorna, jag var mätt. Veckorna efter Vasan var kämpiga med en sjukdom som tog bort min fina form och jag fick istället gå varsamt fram för att kunna köra de sista tävlingarna. Genom att jag släppte allt där och då när jag passerade mållinjen i Vålådalen resulterade i att jag inte haft så mycket eftertanke till säsongen som var. De senaste dagarna har jag därför summerat vad jag egentligen presterade och vad jag gjorde på vägen dit, under hela träningsåret alltså.

När jag står för inför ett nytt träningsår vill jag alltid optimera allt för att året som kommer ska bli så bra som möjligt. Ibland behövs stora förändringar i träningen för att nå sina mål men i år känner jag att några större förändringar inte behövs genomföras. Jag känner mig trygg med den träningen jag genomförde förra året och det är små detaljer som behövs justeras enligt mig. Självklart ska nya delmål och mål sättas upp men det är en annan sak.

(Det är just detta jag längtar efter, springa på fjället!).

Första delmålet är att bli kvitt denna långdragna förkylning som jag drog på mig förra helgen. Sen ska jag ut på skaren och skejta och sedan ska jag komma igång med löpningen och förhoppningsvis kan jag köra mitt löptest upp till Copperhill så fort som möjligt för att få en check på vart jag faktiskt står just nu. Misstänker att det inte handlar om någon rekordtid men ändå viktigt för mig att få det svart på vitt.

Så genom att vi är igång med ett nytt träningsår i teamet så är vi också igång med ett nytt bloggår!

Lina

Birken – en dårlig dag på jobb

Lämna ett svar

Det er gått ett døgn siden vi for over fjellet i Birken, eller trasket er vel mer riktig å kalle tempoet vårt. Hva skjedde?

For Team SkiProAm ble Birken nemlig ingen suksess. Etter fire topp 10 i Vasaloppet og fire pallplasser i de siste tre rennene, hadde vi i hvert fall ikke oddsene mot oss for at dette skulle bli et bra renn for teamet. Men, dessverre, både Lina og Britta har vært småsyke etter Vasan. Siden Nina har valgt å stå over resten av sesongen, hadde vi kun tre løpere på start.

For egen del må jeg bare si at jeg er utrolig skuffet. Dette skulle være mitt renn. I generalprøven Holmenkollmarsjen gikk det mer enn fort nok til at jeg lett skulle klart en topp-10-plassering i Birken. Kroppen har dessverre vært sliten etter Vasan, men de siste dagene i forkant følte jeg meg ganske pigg. At jeg velger å gå på ski som ikke sitter ved start, i håp og sterk tro på at de sitter oppover mot fjellet, er helt og holdent min egen feil. Det blir tungt (og frustrerende) å gå tre mil motbakke på glatte ski.

Britta og Lina kjente at sykdommen satt litt i, begge hadde det tungt over fjellet. Lina kommenterte offensivt etter løpet at hun tror hun kunne staket like fort som hun gikk med feste. Det viser at det bare er et tidsspørsmål før ei dame velger blanke ski i Birken.

Nettopp Linas utsagn er også et tegn på at vi ikke har trent spesifikt mot Birken. I teamet er det fokus på staking, selv om vi også har hatt et par hardøkter opp alpinbakker i sommer og høst.

Nå venter Åre til helga, før vi tar sesongpause og etterhvert retter blikket mot neste sesong. Skuffelsen med 13., 15. og 21. plass legger vi bak oss. I 2016 stiller SkiProAm revansjesugne på startstrek i Birken, det skal være sikkert og visst!

4 topp 10 – Vasaloppet

2 svar

Britta knaller til med en 2. plass og gjør sesongens kanskje beste løp i Vasaloppet. Krigeren med mål om å vinne Vasaloppet går så fort hun kan, kjemper på hele veien, men er sjanseløs mot Justyna Kowalczyk. Da smaker det godt med en pallplass og topp 100 totalt.

Lina, outsideren som har tatt et stort steg dette året, går sterkt på slutten og kommer i mål som nummer 5. Fortsetter teamets junior framgangen til neste år, blir hun svært farlig.

Mens Britta og Lina velger blanke ski, går Nina og Solfrid på klister. For egen del er det et enkelt valg, siden klisterskiene glir bedre enn stakeskiene. Begge to har mål om topp 10, og vi klarer det! Nina har ikke kjent seg i form i det siste, men gjør likevel et høyt akseptabelt resultat med sin 10. plass. Solfrid er på plassen foran.

Alle fire løperne fra SkiProAm er inne topp 10. Vi viser at all staketreninga i høst har nyttet. Neste år satster vi på seier. Da får vi også med oss kapasitetsmaskinen Sara Lindborg, som dessverre er ute med en skade i foten. Både Sara og Emma (Eriksson) var en del av støtteapparatet i helga.

Takk til smørere, drikkelangere, kokk og drikkeansvarlig Runi og manager Ole Jørgen for opplegg, organisering og tilrettelegging før – under – etter. Dere er uunværlige!

Tävlingsdräkten är tvättad (igen!).

Lämna ett svar

Tjejvasan är ”historia” och ett ännu större lopp väntar till helgen. Tävlingsdräkten är tvättad igen och ligger där i väskan och väntar på att bege sig.

Över fyra timmar. Fyra timmar med fullt fokus och vara här och nu tror jag blir den största nyckeln till framgång på söndag. I alla fall min nyckel.

Idag har jag börjat titta på fjol årets Vasalopp för lära känna terrängen bättre. Jag är snart i Mångsbodarna, men jag kommer vara i Mora innan vi åker till Sälen på torsdag.

Idag har kroppen fått joggat, stretchat och varit på en behandling.

Massören tyckte mina muskler kändes spänstiga och verkade vara i form. Jag suger i mig alla saker som kan lyfta mitt självförtroende ännu högre än vad det redan är just nu.

Självförtroende och att våga gå min egen väg på söndag är min plan.

En av mina målbilder på söndag, att aldrig ge upp innan det är klart.

Jag hoppas alla ni där ute följer oss tjejer i teamet på söndag och hejar fram oss. Ni är ju så bra på det!

Tack för alla som har hört av sig och uppmuntrat oss till vår fina teamkörning under Tjejvasan, det tar vi åt oss av.

Klä er i rosa på söndag och håll en extra tumme för att just en Skiproammare står högst upp på pallen. Det är det vi går för! ! !

Lina

Gi meg de stakeskia, takk!

3 svar

2013: Jørgen Aukland blir første mann som vinner Vasaloppet på blanke ski; 2014: Laila Kveli blir første kvinne som vinner Vasaloppet på blanke ski.

Mens Oskar Svärd, Jerry Ahrlin, Daniel Tynell og brødrene Aukland har ligget i front for internasjonal langløpssatsning blant gutta, har Susanne Nyström på mange måter vært sportens kvinnelige banebryter. I 2012 vant hun TjejVasan på blanke ski – tenk, tre mil staking. At det gikk an. For ei dame. Helt rått. Tenkte vi. To år senere staket fire av Team Ski ProAm-jentene samme løp med oppsiktsvekkende tre av våre blant de seks beste. Det var ikke lenger bare: Råe, umenneskelige Susanne. Det var oss. Og det var helt menneskelig. Vi hadde staket tre mil. Punktum.

Under fjorårets Marcialonga hadde vi med oss tidligere Vasaloppsvinner Jenny Grip (Hansson). Da hun fikk spørsmål om vi burde stake, var svaret at det hadde aldri hun gjort i Marcialonga. Likevel går to av kvinnene på pallen på blanke ski. Vårt store spørsmål før start er ikke lenger: hva skal vi smøre med?; Men: blankt eller smøring? I fremtiden er det kanskje heller ikke noe spørsmål lenger, selv for jentene.

I samtlige av fjorårets renn i Ski Classics, den internasjonale langløpscupen, var det minst én kvinnelig løper på pallen som gikk på blanke ski: Susanne Nyström (3) i La Diagonela; Julia Tikhonova (1) og Annika Løfström (3) i Marcialonga; Seraina Boner (1), Tuva Toftdahl Staver (2) og Laila Kveli (3) i König Ludwig Lauf; Laila Kveli (1) og Annika Løfström (3) i Vasaloppet; Britta Johansson Norgren (3) i Årefjellsloppet. Det hører med til historien at Birkebeinerrennet, som regnes som det aller tøffeste, ble avlyst – og at ingen av dame sannsynligvis ville staket det og gått seg inn på pallen. Når skjer det, at en dame staker seg inn på pallen i Birken? Neppe, vil noen si – det samme ble sagt for ikke mange år siden om Vasaloppet. Greit kan det da være å minne om at Jørgen Aukland staket seg inn til fjerdeplass i Birken for to år siden. I år har flere av langløpsgutta varslet at de skal stake Birken med håp om å bite godt fra seg.

Historisk har mennene banet vei, kvinnene har fulgt etter. Som langløpslag ser vi at staking blir mer og mer viktig også for kvinnene. Skal du følge med teten, holder det ikke med to timer staketrening i uka. Der vi tidligere år har gått diagonalgang på trening, skal vi nå stake. De harde skøyteøktene vi hadde i fjor, for to eller tre år siden over for eksempel 5×5 minutter er nå byttet ut med to timer hard staking.

Da en teamets løpere, Britta Johansson Norgen, ble nummer fire i World cup-sprinten i Asiago i fjor, var hun den eneste kvinnen som gikk på blanke ski. Selv mener Britta at hun aldri i verden ville vært i finalen med smøring under skia. Dario Cologna tok en sterk tredjeplass i årets World cup-renn over 15km klassisk i Davos, uten feste. Øystein Pettersen gikk hardt ut i forkant, og beviste underveis og i etterkant – at et så tøft løp som Holmenkollmarsjen kan vinnes på blanke ski. Skeptikerne ergrer seg, vrir seg, ynker seg og klør seg i hodet; For hva er i ferd med å skje med den folkekjære langrennssporten når løpere staker, staker og staker?

Og ikke bare stakes det, det gås ofte fortere uten feste. Vær gjerne skeptisk, for en slik skeptisisme vitner om langrennssportens stilling både i det tradisjonelle og i det moderne Norge. Tilsvarende stilte vi kritiske spørsmål da skøytinga inntok langrennsverdenen på 80-tallet. Vi har aldri blitt sendt i skammekroken av å reflektere. Debatt er sunt, meninger og refleksjoner likeså. Engasjementet dere viser, kjære kritikere av stakinga, skal dere få fortsette med. Men glem for all del ikke at vi gjør det som går raskest. Selv i likhetens Norge må det være legitimt å skille seg ut blant hordene. Vi skiløpere er på stadig jakt etter forbedringer og optimalisering.

Derfor: vi spiser ikke burger til frokost før renn; Vi spiser havregrøt eller brød. Vi bruker ikke LF6 i store konkurranser; Vi bruker Cera. Vi bruker ikke smøring; Vi stiller på blanke ski. Når det lønner seg, og fordi det går fortest.

Øystein Pettersen vinner Holmenkollmarsjen på blanke ski foran VM-løperne Sundby, Dyrhaug og Tønseth. Vinner han også Birken på stakeski? Det gjør neppe Solfrid Braathen, men vil Kveli, Löfström, Norgren, Korsgren eller andre velge blankt og hevde seg i Birken?

Linas König Ludwig lauf.

2 svar

Nog visste jag att både Marcialonga och König var två av loppen i cupen som skulle passa mig bra vilket också har inneburit att jag har haft höga förväntningar på mig själv de senaste två helgerna och också varit både laddad och nervös.

När starten gick 8.45 kände nog kroppen bara äntligen! Adrenalinet rusade genom kroppen. Det är nämligen alltid en lika skön känsla att få dra iväg när startskottet går och alla bylsiga överdragskläder är avtagna och det enda som finns kvar är en tight tävlingsdräkt mot kroppen. Det sitter dessutom ett par snabba skidor under fötterna istället för ett par tunga och sega uppvärmningsskidor och allt känns därför hundra gånger lättare än vad det gjorde på uppvärmningen.

Jag hade en plan för dagen och det var att vara offensiv. Redan från start fick jag rusa av mig både lite adrenalin och energi för att sedan lägga mig i klungan och försöka att spara lite energi. Tankarna som kom i huvudet var hela tiden att jag bara ville köra, Britta sa åt mig att lugna mig ”vänta tills backen Lina”. Okey tänkte jag. Det värsta var att det började snöa innan vi kom till backen, ”oh nej tänkte jag, det här kommer att förstöra hela vår plan med att gå från i backen”. Men snön stoppade oss inte, jag försökte ligga så mycket bakom skotern som möjligt för att få uppåkt snö, spåren var ingen ide att ligga i då det låg ett lager med snö där som gick alldeles för tungt att dra i. Jag började öka lite i backen innan den stora backen, kroppen kändes fortfarande bra, Britta sa till mig att vi hade lucka, perfekt tänkte jag!

Ännu mer snö, det kräksnöade när vi kom till den längsta och brantaste backen på banan, jag låg tätt på Brittas skidor hela vägen upp men var tvungen att släppa när det började gå utför. Jag försökte att inte tänka negativt, vara här och nu i loppet som Britta har lärt mig att jag ska tänka. Britta fick lucka, jag kämpade på, började titta bakom mig och såg tre jagande tjejer. Dom ska inte få mig gratis tänkte jag, kämpade på, försökte tänka på tekniken, försökte hitta skoterns och Brittas spår för att det skulle gå lättare.

När Laila, Katerina och Seraina kom ikapp mig hade jag en klar och tydlig plan med att endast ligga längst bak i gruppen och inte hjälpa till för att ta in på Britta. Jag låg och övervakade min position och försökte spara energi, började ställa in mig på spurt redan nu mentalt.

Killarna kom ikapp och det blev stökigt, Laila satte upp farten och hängde på ryggarna framför, fartökningen märktes markant men armarna svarade ändå bra. Både Laila och Katerina fick någon meter då Seraina släppte och jag låg bakom henne men jag la in en stöt och kom i kapp dem igen. NU, nu kan ingenting stoppa mig från den där pallen tänkte jag.

Smutna gjorde ett fint dragjobb de sista 6 kilometrarna, mina skidor gled jätte fint bakom och jag kunde verkligen ligga och ladda inför spurten. ca 1,5km innan mål stod Mattias (vår vallare) och skrek ”var smart Lina, var smart”. Jag visste precis vad han menade, nämligen, ligg kvar där fram tills spurten och sen tar du dom.

Jag hade koll på att Solfrid åkte starkt bakom oss, började fundera på om hon skulle hinna upp oss. Släppte tanken snabbt och fortsatte fokusera på spurten. Jag ville vara först in på upploppet. Jag var först in på upploppet, yes! Spurta för allt du är värd nu tänkte jag bara. Jag spurtade för allt jag var värd, jag fällde fram min fot, men Smutnas for var längre fram en min. Där och då kände jag mig ändå nöjd, jag var på pallen, det var dagens mål! Och vi hade en seger i teamet, jag hade varit delaktig i den. Fantastiskt!

Förutom två tjejer från teamet på pallen vill jag också lyfta fram Solfrids 5:e plats och prestation igår. Det var även hennes bästa placering i dessa sammanhang (likasom för mig och Britta) och hon gjorde ett väldigt fint lopp och kom minst sagt starkt på slutet som nästan tog även henne upp på pallen. Nina slutade på en 11:e plats som jag vet att hon inte är helt nöjd med men långlopparen från Luleå är en stark tjej som kommer att visa vad hon går för när det blir 9 långa mil på Vasan, var så säkra!

Avslutar med denna bild som Ole Jörgen tog efter målgång igår som visar hela teamets glädje.

Tack för alla gratulationer som ni har gett oss i teamet, vi blir såklart jätte glada när ni hör av er där ute!

Lina

Resan har rullat vidare!

2 svar

Igår packade vi ihop väskan igen och lämnade ett fantastiskt vintrigt och solbadande St. Moritz och rullade vidare mot Italien och Moena.

Tävlingen i lördags blev både ris och ros för teamet, men mestadels ros! Vallarna gjorde ett fantastiskt arbete med tjejernas skidor i de svåra förhållandena med den fallande snön. Nina påstod efter loppet att hon aldrig upplevt så bra glid under sina skidor och gled till och med i från många av herrarna, kul! Britta gjorde ännu ett fint lopp i cupen men hade otur och stod på nästan på andra varvet och tappade då täten och förmodligen också en pallplats, men ännu en 4:e plats innebär att Britta fortfarande har häng på pallen i den totala cupen med sin 4:e plats. Jag själv (Lina) fick ställa in starten på morgonen då kroppen inte kändes helt hundra och pulsen var väldigt hög, väldigt tråkigt när man har laddat för ett lopp i en hel vecka. Solfrid upplevde att höjden spelade ett litet spratt med henne för dagen och det var därför svårt för henne att få till den bästa känslan i kroppen. Summan av det hela är att teamet gjorde en fin laginsats ännu en gång med placeringarna 4, 10 och 12:a. Men självklart vill vi mer, målet är ju pallen!!

Upplägget inför Marcialonga som är på söndag ser lite olika ut för oss tjejer i teamet. Vallarna har åkt hem för att jobba och ladda upp batterierna och kommer tillbaka till helgen. Britta har även hon åkt hem för att fylla på med lite ”hemmaenergi” genom att sova i sin egna säng och träffa hennes dotter Emilia. Solfrid kommer att ta ett break från denna helg och satsar för fullt mot König om två veckor. Och på plats i Italien redan är jag och Nina och laddar för tävlingen på söndag.

Snöläget här nere är inte det bästa. Spåret där banan kommer att gå ser ut som en ”vit orm” som slingrar sig ned över byarna. Vi har läst på arrangörens hemsida idag att banan kommer att kortas ner till 56km istället för den ursprungliga distansen 70km på grund av snöbristen. Men man måste ju ändå säga att de har lyckats att producera mycket snö då det endast är konstsnö på de 56km som vi kommer att köra.

I eftermiddag har vi lite olika aktiviteter, Nina kommer att träna ett andra pass uppe i Alochet (1700 m ö.h.) där det finns gott om snö (ca 15 min från vårt boende) och jag å Ole Jörgen ska ta en kaffe på byn och förbereda kvällens middag och sedan skämma bort Nina.

(Bild från förmiddagen).

Ha de!

Lina

Uppe med tuppen!

Lämna ett svar

Kroppen är lagom sugen på att gå upp när klockan ringer vid sex på morgonen, men när man har fått två koppar kaffe och träningskläderna har åkt på känns allt lite bättre. Under julen fick vi snö och fina skidspår här i Björnen men vid nyår kom årets töväder med blåst, regn och massa plusgrader. Nu har det blivit minusgrader igen och även snö, men det kryllar inte av skidspår ännu och det gäller därför att hitta sina egna lösningar på problemet eller inte ens tänka att det är ett problem.

Nåväl förra veckan testade jag att köra ett skejt a2 pass på transportlederna upp i pistsystemet och det funkade fint. Så därför bestämde jag mig för att köra ett klassiskt intervallpass idag i samma terräng. Det gick bra trots att det inte fanns några spår, det är ju ändå så man åker större delen av året på rullskidorna. Men det enda kravet för denna typ av pass är att man är uppe före alla utförsåkare, kabinbanan öppnar vid nio så innan dess gäller det att vara klar för att inte krocka. En pannlampa på huvudet är också bra att ha med sig då solen ännu inte har gått upp:) Utförsträning får man på köpet när man ska ner igen, super kul!

På toppen av ”intervallbacken”, vi plockade 500 höjdmeter från starten.

Det blev en god brunch med skones, ägg å bacon och kaffe när vi kom hem igen. Tack för sällskapet i backen Ann, Andreas och Gurra, det gjorde vi bra!

Nu får det bli en liten tupplur innan lunchen.

Lina