Marcialonga var sjuttio kilometer, denna gång var det nittio kilometer, tjugo kilometer längre, tjugo kilometer som var jobbiga att ta sig igenom på slutet. Kroppen reagerade positivt på träningen innan Vasaloppet, jag kände mig pigg i söndags och hade mer krafter än vad jag tidigare har haft innan allt strul började. Det är svårt att sammanfatta ett lopp som Vasaloppet, det händer mycket under 4 timmar och 44 minuter som jag höll på i. Det är så många känslor och så många tankar som man både hinner känna och tänka. Två dagar efter målgång kan jag vara nöjd med stora delar av loppet och mindre nöjd med andra delar. Jag kan fortfarande inte förstå hur tjejerna som tar sig fram så snabbt i starten gör, vart hittar de vägen fram och hur pallar de av att öppna så hårt? Jag är nöjd med att jag kunde både dra klungor och ligga med i klungor när det var lite kämpigare (något som har varit omöjligt vid de andra två långloppen denna säsong). Jag och Nina låg mer och mindre i samma klunga hela tiden från start och fram till Oxberg. Jag är mindre nöjd med att mina skidor inte höll i nittio kilometer och kunde hjälpa mig fram till en topp tio placering. Samtidigt är de inget jag heller vill skylla på och inte kan gräma mig över, för så är det i den här sporten, ska man lyckas fullt ut en dag så måste allt fungera, så är det bara! En tolfteplats på Vasaloppet är bra för att vara ett premiärlopp det måste jag ta med mig. Jag har dock redan börjar tänka på vad och hur jag ska göra för att förbättra mig tolv placeringar till nästa år och vinna hela skiten.

Nu ska jag rehaba min onda armbåge och fortsätta att fylla på med energi så jag är pigg till Birken:)

Vi hörs vänner.

Lina