“Mamma Mia” som damen sa som vi hyrde boende av innan vi lämnade Italien går. Marcialonga var ett lopp med många känslor, när starten hade gått och vi hade börjat tagit lite höjd och åkt i ca 5km hade jag sån blodsmak i munnen och syra i benen, kroppen ville inte samarbeta eller rättare sagt så var den nog i chock eftersom det var längesedan den fick uppleva en tävling. Eftersom det hade snöat lite på natten så gick det himla tungt i början, Solfrid kom i kapp mig och jag försökte hänga på men jag orkade inte, jag blev passerad av många män men alla åkte för fort för att jag skulle orka ta någons rygg. Jag åkte i min egna fart i ca 15 km men sen kände jag att kroppen började komma tillbaka och ville samarbeta lite bättre. Jag kom tillslut i kapp Solfrids klunga efter lite gnetande och vi kunde hjälpas åt resten av loppet. Jag upplevde att det gick ganska fort mentalt att åka sju mil, självklart hade jag mina svackor under loppet, jag hade det främst jobbigt och svårt att orka uppför. Men jag är så himla glad att jag bestämde mig att genomföra loppet, de gav verkligen mersmak! Igår förflyttade vi oss till Östrerrike och Seefeld och idag har vi varit ute på första träningsturen. Det är ett av de finaste skidställen som jag har varit, det är verkligen fantastiskt! Jag är så glad att jag är frisk och få hänga med teamet här nere och träna mig tillbaka till gammal god form.

På återhörande,

Lina